Varför blev jag barnläkare?

Det finns dagar när jag inte längre minns varför jag blev barnläkare.

Det är dagarna när allt går i ett. När jag för varje ordination jag skriver blir avbruten tre gånger av telefonsamtal om andra ordinationer och patienter. När jag under 30-minuterslunchen svarar på fem olika frågor om fem olika patienter.  När jag försöker att inte få den nyblivna mamman att börja gråta, för det ryms inte i planeringen.

Det är dagarna när jag kommer hem med andan i halsen, vaknar tre gånger på natten och tänker: jag hoppas det blev rätt…

I värsta fall vaknar jag av att hjärnan pockar på uppmärksamhet: DU GJORDE FEL! Jag går upp, ringer nattsköterskan och hoppas att det inte är för sent.

Och så finns det alla andra dagar. De är tack och lov långt fler. Dagarna då det är en ynnest att vara barnläkare. Världen, föräldrarna och personalen ler. Det är lagom mycket att göra och allt är under kontroll. Det känns som att säkerhetstänkandet är lika högt som hos piloten, flygledaren eller kärnkraftskontrollanten. Och det är då jag minns varför jag blev barnläkare.

Läser dagens tidning och tänker: jaha, det var en sån dag det hände, en sån  som inte borde få finnas, en sån dag när det var för mycket av allt. En sån dag då allas kunskapsluckor satt på samma ställe.

Sen tänker jag: måste det vara så? På 21:a århundradet?

Det måste vara möjligt att göra säkrare system så att de mest basala felen undviks. Så att alla; barn, föräldrar, läkare och annan personal kan känna sig trygga och säkra på att det blir rätt.