Klockan var 06.00 lördag morgon när min son sprang in i sovrummet.
-Pappa de ringer från sjukhuset. Varför gör de det?
Jag var inte jour men blev ändå inringd. Akut kejsarsnitt med trillingar i vecka 29. Vi var tre barnläkare och tre narkosläkare. Fem-sex sjuksköterskor och alla jobbade mot samma mål. Säkerställa andning, värdera barnens allmäntillstånd, sätta slangar för att kunna ge vätska och ta prover.
Det var teamwork till 100%. Härligt.
Jonas Ludvigsson, Örebro
heter mina nya husdjur från www.giantmicrobes.com. Mjukisdjuren är 1000 000 gångers förstoringar av hur viruspartiklarna ser ut i verkligheten. Dessutom medföljer en elektronmikroskopisk bild på det riktiga viruset.
Nästan varje dag på jobbet är jag med på förlossningar som liknar den Katarina Wennstam beskriver i sitt öppna brev till sonen. Långa, komplicerade, som ibland avslutas med sugklocka eller kejsarsnitt, eller där den febriga mamman får antibiotika för att skydda henne och barnet från potentiellt dödliga infektioner. Där gynekologer, barnmorskor, barnläkare, barnsjuksköterskor och narkosläkare gör allt för att utgången för mor och barn ska bli bra.
Precis som Wennstam påpekar är det inte något speciellt medicinskt komplicerat det hela handlar om, utan mest om organisation, hygien, basala kunskaper och resurser. Tyvärr finns inte dessa resurser i alla länder och jag ryser när jag får veta att den graviditetsrelaterade kvinnodödligheten i till exempel Afganistan är mer än 2000 gånger högre än i Sverige.
Tack, Katarina, för att du påminner oss om hur privilegierade vi är. Det tål att tänkas på de dagar man tycker att den svenska sjukvården lämnar en del övrigt att önska. Jag är stolt och glad över att vara kvinna och barnläkare i Sverige!
I toalettkön till handikapptoaletten/skötrummet på rastplatsen vid Tönnebro värdshus står en cirka 10 år gammal flicka framför mig. Besökaren som är inne på toaletten tar god tid på sig. Flickan ler snällt mot min alltmer gnälliga ett-åring som är i akut behov av ett blöjbyte.
Jag tänker: ”Borde jag be flickan att använda en vanlig toalett i stället för att stå i kön till en handikapptoalett?”
Sen tittar jag lite närmare på henne. Hon är synbart frisk, men någonting i hennes ansikte får mig att tänka på mina små, mycket för tidigt födda patienter. Sen tittar jag på hennes hållning: är den inte lite skev, och har hon inte en lite konstig vinkel i ena knävecket?
När hon en stund senare haltar in på toaletten, med en tydlig svaghet i ena benet; möjligen beroende på en lindrig CP-skada, så är jag väldigt tacksam att jag inte ifrågasatte hennes rätt att gå på en handikapp-WC. Kanske behöver hon toalettstolens handtag för att orka resa sig utan att trilla, eller lite mer svängrum för att kunna få av och på kläderna.
Jag undrar hur många ganska friska barn och ungdomar med lindriga funktionshinder som får sin rätt till sittplats på bussen, eller sin rätt att använda handikapp-WC ifrågasatt dagligen?
Jag lovar att tänka till även nästa gång innan jag öppnar munnen…
Det finns ett problem med att vara barnläkare på semester i fjällen. Det är att man förväntas ingripa om det händer något. Förvisso har jag gått kurser i akut omhändertagande av barn, och till och med arbetat på en ortopedakutmottagning. Det var dock 10 år sedan. Då brukade jag ha läkarrock, joursökaren i fickan, telefonnumret till narkosläkare och bakjour nära. Ändå tyckte jag att det var obehagligt när små söta barn kom in skrikandes med ben eller armar krokiga av svåra frakturer.
Idag arbetar jag med nyfödda och tycker det är helt OK när en 1.5-kilos inte andas vid födseln. Jag vet precis vad jag ska göra och min egen puls stiger knappt.
I backen däremot, blir jag som bambi på hal is när jag försöker hjälpa stora barn som tappar andan och tillfälligt ser helt utslagna ut när de vurpat ordentligt. Stressen, tunnelseendet och fumligheten kryper sig på. Och hur sjutton hittar man pulsen under alla skidkläder, hjälmar och skydd?
Oftast går det dock bra; barn är förvånansvärt tåliga. Och i de fall jag behövt assistans har det visat sig att pistörerna är väldigt duktiga på akut omhändertagande efter skidolyckor.
Jag håller tummarna för att ni alla ska hålla er friska och krya under sportlovet!
Läs också vad jag tidigare skrivit om köldeffekt och hjälm vid pulkåkning, samt Jonas berättelse om en pojke som råkade ut för en skidolycka.
-Han är andfådd, säger mamman.
-Har han eksem? undrar jag.
-Ganska mycket, även om det är bättre just nu. Men så har det ju varit en förfärligt kall vinter, säger mamman.
Jag undersöker den 4-årige pojken. Han har kliat sönder sig på armar och ben. Vi går igenom grunderna i eksembehandling innan jag ber att få lyssna.
-Andas så här, föreslår jag och tar djupa andetag.
Nu piper det inte.
-Men det brukar det göra när han är förkyld, lägger mamman till.
-Jag tror att han har astma, säger jag. Jag tror att vi ska pröva med inhalationssteroideer när han är förkyld.
-Men ger inte det biverkningar, undrar mamman.
-Nej, inte i de doserna vi skriver ut för astma, säger jag.
Det är verkligen inte alla svenska föräldrar som vill ha medicin. Annat är det med schlagerartisten Elin Lanto.
”Doctor, doctor, give me medication….”. Det är faktiskt ganska sällan man får höra det nuförtiden.
Jonas Ludvigsson, Örebro
Min kollega Jonas Ludvigsson har tidigare skrivit om skandalen med den felaktiga artikeln om kopplingen mellan mässlingvaccin och autism. Den artiklen drogs nyligen tillbaka från den ansedda medicintidskriften the Lancet pga allvarliga brister i studien.
I domen sägs att det inte finns några vetenskapliga bevis för sambandet mellan autism och den sorts vaccinationer som pojken fått. Och det finns det ju inte, och har aldrig funnits.
Det är verkligen skrämmande att se vilka konsekvenser felaktigt utförd och tolkad forskning kan få för den enskilde individen…
Jag är barnläkare. Inte specialist på sjukreseregler.
Jag kan dra mig till minnes det mesta av det jag lärde mig när jag läste 5,5 år på grundutbildningen, gjorde min AT i 21 månader och ST i 60 månader. Jag kan dock inte minnas att jag någonsin fått reglerna för sjukresor förklarade för mig.
Huruvida det är rätt utnyttjande av akutsjukvårdens resurser kan man ju fundera på. 15 minuters läkararbetstid mitt i natten kostar arbetsgivaren…..sisådär 250 kronor, lågt räknat.
Nuförtiden jobbar jag mest med nyfödda och åker de taxi så är det nästan alltid mellan vårdinrättningar, för att de är sjuka eller behöver undersökas på någon annan klinik. Och de resorna, som dessutom är gratis, ordinerar jag mer än gärna. Men att Matilda, som egentligen är frisk och bara trött, lämnade hemmet utan skor, eller att Matildas mamma inte har jackan med sig, eller att sista nattbussen gått- det vill jag inte behöva syssla med på jourtid mitt i natten.
Jag föreslår: sjukresor till alla, eller ingen.
Larmet går. Sökaren tjuter 21320 – ”akutlarm”. Jag hoppar till och börjar springa mot förlossningen. Narkosläkaren kommer ungefär samtidigt. Jag får rapport av en av barnmorskorna som står med ett blekt barn på återupplivningsbordet.
-Fullgånget barn. Snabb förlossing. Oväntad syrebrist. Illaluktande ”fult” fostervatten. Syremättnad 50% mot förväntade 80-90%.
Jag tar över ansvaret. Börjar ge barnet konstgjord andning med ”neopuffen” – det hjälpmedel vi har för att få luft i barnens lungor (”ventilera”). Efter en halv minut börjar vi hjärtkomprimera. Narkosläkaren ”sätter tub”. Nu är full hjärtlungräddning igång. Jag ber en av syrrorna att ta fram kateter för att sätta i naveln.
-Vi måste utjämna den skeva syrabas-balanset, säger jag. Dra upp 12 ml tribonat!
Vi får in katetern. Ungefär samtidigt säger narkosläkaren:
-Jag tror att andning och puls kommer nu. Barnet drar andningen spontant.
Strax därpå säger någon: -Ni kan bryta nu.
Vi har övat återupplivning med docka. Varje år tränar hundratals barnläkare återupplivning med simuleringsdockor. Det är dyrt, det tar tid, men jag är övertygad om att det räddar liv.
Jonas Ludvigsson, barnkliniken i Örebro
Jag kan bara instämma i vad de skriver. De barn som överlever med komplexa hjärtfel tillhör ”de nya överlevarna”, det vill säga barn som tidigare, innan medicinens stora framsteg, inte överlevde.
Inom min specialitet, neonatologin, brottas vi med precis samma frågeställningar. Vi har stora, nya patientgrupper av extremt för tidigt födda barn som numera överlever upp i vuxen ålder. Det behövs mycket mer forskning kring dessa barn, både för att optimera behandlingen i nyföddhetsperioden, men också för att kunna förbättra deras hälsa och livskvalitet på sikt. Ingen vet idag hur de som fötts med mycket omogna organsystem kommer att åldras. Troligen har de ökad risk för bland annat hjärt-kärlsjukdom, men kanske också för t ex demenssjukdomar.
Hjärtbarnen har åtminstone Hjärt-Lungfonden som finansierar en stor del av barnhjärtforskningen.
De för tidigt födda barnen och andra som är sjuka i samband med födseln hade INGEN….fram till förra året när Lilla barnets fond startade.
Vi siktar på att bli en lika stor forskningsfinansiär som de största välgörenhetsorganisationerna i Sverige och vi behöver er hjälp på vägen för att kunna hjälpa de allra minsta!
Lilla barnets fond stödjer forskning om nyfödda barn och deras framtida hälsa. Du kan bli stödmedlem eller skänka en gåva. Mer info!
Läs nya inlägg...
...via e-post
...via RSS
Nyheter – Lilla barnets fond
Senaste kommentarer