By Anna-Karin Edstedt Bonamy on 08 mars 2010
Nästan varje dag på jobbet är jag med på förlossningar som liknar den Katarina Wennstam beskriver i sitt öppna brev till sonen. Långa, komplicerade, som ibland avslutas med sugklocka eller kejsarsnitt, eller där den febriga mamman får antibiotika för att skydda henne och barnet från potentiellt dödliga infektioner. Där gynekologer, barnmorskor, barnläkare, barnsjuksköterskor och narkosläkare gör allt för att utgången för mor och barn ska bli bra.
Precis som Wennstam påpekar är det inte något speciellt medicinskt komplicerat det hela handlar om, utan mest om organisation, hygien, basala kunskaper och resurser. Tyvärr finns inte dessa resurser i alla länder och jag ryser när jag får veta att den graviditetsrelaterade kvinnodödligheten i till exempel Afganistan är mer än 2000 gånger högre än i Sverige.
Tack, Katarina, för att du påminner oss om hur privilegierade vi är. Det tål att tänkas på de dagar man tycker att den svenska sjukvården lämnar en del övrigt att önska. Jag är stolt och glad över att vara kvinna och barnläkare i Sverige!
Postad i Bloggen | Taggad död, förlossning
By Anna-Karin Edstedt Bonamy on 07 mars 2010
I toalettkön till handikapptoaletten/skötrummet på rastplatsen vid Tönnebro värdshus står en cirka 10 år gammal flicka framför mig. Besökaren som är inne på toaletten tar god tid på sig. Flickan ler snällt mot min alltmer gnälliga ett-åring som är i akut behov av ett blöjbyte.
Jag tänker: ”Borde jag be flickan att använda en vanlig toalett i stället för att stå i kön till en handikapptoalett?”
Sen tittar jag lite närmare på henne. Hon är synbart frisk, men någonting i hennes ansikte får mig att tänka på mina små, mycket för tidigt födda patienter. Sen tittar jag på hennes hållning: är den inte lite skev, och har hon inte en lite konstig vinkel i ena knävecket?
När hon en stund senare haltar in på toaletten, med en tydlig svaghet i ena benet; möjligen beroende på en lindrig CP-skada, så är jag väldigt tacksam att jag inte ifrågasatte hennes rätt att gå på en handikapp-WC. Kanske behöver hon toalettstolens handtag för att orka resa sig utan att trilla, eller lite mer svängrum för att kunna få av och på kläderna.
Jag undrar hur många ganska friska barn och ungdomar med lindriga funktionshinder som får sin rätt till sittplats på bussen, eller sin rätt att använda handikapp-WC ifrågasatt dagligen?
Jag lovar att tänka till även nästa gång innan jag öppnar munnen…
Postad i Bloggen | Taggad CP-skada, för tidigt född, funktionshinder, handikapptoalett
By Anna-Karin Edstedt Bonamy on 27 februari 2010
Det finns ett problem med att vara barnläkare på semester i fjällen. Det är att man förväntas ingripa om det händer något. Förvisso har jag gått kurser i akut omhändertagande av barn, och till och med arbetat på en ortopedakutmottagning. Det var dock 10 år sedan. Då brukade jag ha läkarrock, joursökaren i fickan, telefonnumret till narkosläkare och bakjour nära. Ändå tyckte jag att det var obehagligt när små söta barn kom in skrikandes med ben eller armar krokiga av svåra frakturer.
Idag arbetar jag med nyfödda och tycker det är helt OK när en 1.5-kilos inte andas vid födseln. Jag vet precis vad jag ska göra och min egen puls stiger knappt.
I backen däremot, blir jag som bambi på hal is när jag försöker hjälpa stora barn som tappar andan och tillfälligt ser helt utslagna ut när de vurpat ordentligt. Stressen, tunnelseendet och fumligheten kryper sig på. Och hur sjutton hittar man pulsen under alla skidkläder, hjälmar och skydd?
Oftast går det dock bra; barn är förvånansvärt tåliga. Och i de fall jag behövt assistans har det visat sig att pistörerna är väldigt duktiga på akut omhändertagande efter skidolyckor.
Jag håller tummarna för att ni alla ska hålla er friska och krya under sportlovet!
Läs också vad jag tidigare skrivit om köldeffekt och hjälm vid pulkåkning, samt Jonas berättelse om en pojke som råkade ut för en skidolycka.
I dagens DN skrivs också om skador i backen.
Postad i Bloggen | Taggad fraktur, hjälm, kyla, olycka, skidåkning
By Jonas Ludvigsson on 22 februari 2010
-Han är andfådd, säger mamman.
-Har han eksem? undrar jag.
-Ganska mycket, även om det är bättre just nu. Men så har det ju varit en förfärligt kall vinter, säger mamman.
Jag undersöker den 4-årige pojken. Han har kliat sönder sig på armar och ben. Vi går igenom grunderna i eksembehandling innan jag ber att få lyssna.
-Andas så här, föreslår jag och tar djupa andetag.
Nu piper det inte.
-Men det brukar det göra när han är förkyld, lägger mamman till.
-Jag tror att han har astma, säger jag. Jag tror att vi ska pröva med inhalationssteroideer när han är förkyld.
-Men ger inte det biverkningar, undrar mamman.
-Nej, inte i de doserna vi skriver ut för astma, säger jag.
Det är verkligen inte alla svenska föräldrar som vill ha medicin. Annat är det med schlagerartisten Elin Lanto.
”Doctor, doctor, give me medication….”. Det är faktiskt ganska sällan man får höra det nuförtiden.
Jonas Ludvigsson, Örebro
Postad i Bloggen
By Anna-Karin Edstedt Bonamy on 17 februari 2010
Jag är barnläkare. Inte specialist på sjukreseregler.
Jag kan dra mig till minnes det mesta av det jag lärde mig när jag läste 5,5 år på grundutbildningen, gjorde min AT i 21 månader och ST i 60 månader. Jag kan dock inte minnas att jag någonsin fått reglerna för sjukresor förklarade för mig.
Ändå är det just vi, barnläkarna, som varje natt tvingas ta ställning till om trötta barn och föräldrar ska ha rätt till en taxiresa subventionerad av landstinget. Ibland går det så långt att själva patientbesöket tar 5 minuter och dividerandet om en öroninflammation med 38 graders feber ger rätt till taxiresa eller ej tar 10, eller i värsta fall 15 minuter.
Huruvida det är rätt utnyttjande av akutsjukvårdens resurser kan man ju fundera på. 15 minuters läkararbetstid mitt i natten kostar arbetsgivaren…..sisådär 250 kronor, lågt räknat.
Nuförtiden jobbar jag mest med nyfödda och åker de taxi så är det nästan alltid mellan vårdinrättningar, för att de är sjuka eller behöver undersökas på någon annan klinik. Och de resorna, som dessutom är gratis, ordinerar jag mer än gärna. Men att Matilda, som egentligen är frisk och bara trött, lämnade hemmet utan skor, eller att Matildas mamma inte har jackan med sig, eller att sista nattbussen gått- det vill jag inte behöva syssla med på jourtid mitt i natten.
Jag föreslår: sjukresor till alla, eller ingen.
Postad i Bloggen | Taggad akutmottagning, regler, sjukresor
By Jonas Ludvigsson on 15 februari 2010
Larmet går. Sökaren tjuter 21320 – ”akutlarm”. Jag hoppar till och börjar springa mot förlossningen. Narkosläkaren kommer ungefär samtidigt. Jag får rapport av en av barnmorskorna som står med ett blekt barn på återupplivningsbordet.
-Fullgånget barn. Snabb förlossing. Oväntad syrebrist. Illaluktande ”fult” fostervatten. Syremättnad 50% mot förväntade 80-90%.
Jag tar över ansvaret. Börjar ge barnet konstgjord andning med ”neopuffen” – det hjälpmedel vi har för att få luft i barnens lungor (”ventilera”). Efter en halv minut börjar vi hjärtkomprimera. Narkosläkaren ”sätter tub”. Nu är full hjärtlungräddning igång. Jag ber en av syrrorna att ta fram kateter för att sätta i naveln.
-Vi måste utjämna den skeva syrabas-balanset, säger jag. Dra upp 12 ml tribonat!
Vi får in katetern. Ungefär samtidigt säger narkosläkaren:
-Jag tror att andning och puls kommer nu. Barnet drar andningen spontant.
Strax därpå säger någon: -Ni kan bryta nu.
Vi har övat återupplivning med docka. Varje år tränar hundratals barnläkare återupplivning med simuleringsdockor. Det är dyrt, det tar tid, men jag är övertygad om att det räddar liv.
Jonas Ludvigsson, barnkliniken i Örebro
Postad i Bloggen
By Anna-Karin Edstedt Bonamy on 14 februari 2010
Sveriges barnhjärtläkare har skrivit en högaktuell debattartikel om deras arbetssituation, både kliniskt och forskningsmässigt. Det saknas resurser att utbilda barnhjärtläkare och för att kunna låta dessa duktiga läkare avsätta arbetstid för forskning.
Jag kan bara instämma i vad de skriver. De barn som överlever med komplexa hjärtfel tillhör ”de nya överlevarna”, det vill säga barn som tidigare, innan medicinens stora framsteg, inte överlevde.
Inom min specialitet, neonatologin, brottas vi med precis samma frågeställningar. Vi har stora, nya patientgrupper av extremt för tidigt födda barn som numera överlever upp i vuxen ålder. Det behövs mycket mer forskning kring dessa barn, både för att optimera behandlingen i nyföddhetsperioden, men också för att kunna förbättra deras hälsa och livskvalitet på sikt. Ingen vet idag hur de som fötts med mycket omogna organsystem kommer att åldras. Troligen har de ökad risk för bland annat hjärt-kärlsjukdom, men kanske också för t ex demenssjukdomar.
Hjärtbarnen har åtminstone Hjärt-Lungfonden som finansierar en stor del av barnhjärtforskningen.
De för tidigt födda barnen och andra som är sjuka i samband med födseln hade INGEN….fram till förra året när Lilla barnets fond startade.
Vi siktar på att bli en lika stor forskningsfinansiär som de största välgörenhetsorganisationerna i Sverige och vi behöver er hjälp på vägen för att kunna hjälpa de allra minsta!
Postad i Bloggen
By Jonas Ludvigsson on 08 februari 2010
På min mottagning är nästa patient en pojke som väger alldeles mycket.
-Hur ofta dricker du läsk? undrar jag.
-Varje dag. Och jag gillar chips.
Den sexårige pojken hade ökat i vikt, med alltför många kilon de senaste två åren. Frågan är om han någonsin blir normalviktig? Nej, jag är pessimist. Visst, en kontakt med dietisten är bra. Visst, information är bra, men har det gått riktigt långt redan när man är 6 år är chanserna små att man ska få ordning på vikten – någonsin.
Jag önskar att jag var optimist, men ibland är det svårt.
Jonas Ludvigsson, Örebro
Postad i Bloggen
By Anna-Karin Edstedt Bonamy on 04 februari 2010
I ett par år raljerade jag över kollegan som inte klarade att storhandla och planera familjens middagar. Nej, han fick färdigpackade matkassar med recept hemkörda till en hög kostnad. Han själv snackade sig varm över alla fördelar; varierad mat, nya grönsaker till barnen, överblivna GODA rester till nästa dags lunchlåda, inga halvfabrikat…
En dag fick jag en reklamlapp tryckt i handen. Jag skulle få en japansk kockkniv om jag beställde två veckoleveranser från ett företag som levererar mat+recept till dörren.
Efter första middagen var vi hopplöst fast. Hemlagad mat med nya smaker. Nästan som att gå på en riktigt bra kvarterskrog. Varje dag…
Lite betänksam blir jag dock när jag ser att en av Stockholms större MVC/BVC -verksamheter har ett partnerskap med ett av mathemkörningsföretagen. Vilka signaler är det de sänder ut till sina patienter, dvs barnfamiljerna? Signalerar BVC kanske att mat är något så svårt, tidskrävande och tråkigt att det är omöjligt att klara själv utan att köpa en dyr tjänst?
Man kan också fundera på om det är bra att offentligt finansierad sjukvård blir en reklamplats för ett kommersiellt företag.
En av anledningarna till att vår familj kanske säger upp matabonnemanget så småningom är att våra barn kommer bli mindre medvetna konsumenter om de inte längre får följa med oss till affären och storhandla. Det krävs träning för att lära sig att välja råvaror, jämföra priser och fundera över om varorna är förenliga med en hållbar utveckling. Den träningen bjuder inte mathemkörningsföretagen på!
Postad i Bloggen | Taggad mat
Läs nya inlägg...
Senaste kommentarer