Många föräldrar i Sverige, speciellt nyblivna, får höra att deras barn har ett blåsljud på hjärtat. Jag har själv sagt det flera hundra gånger och det slår aldrig fel: Skräcken fullkomligen lyser i ögonvitorna på föräldern.
Vad är det egentligen vi hör? Är det farligt att ha blåsljud?
Nä, det stora flertalet barn med blåsljud är kärnfriska. Om både du och doktorn tror att barnet är friskt och man plötsligt hör ett tidigare okänt blåsljud på BVC så ska man inte ligga sömnlös fram till nästa undersökning. Verkar barnet friskt så är det antagligen det!
Om blåsljudet hörs vid upprepade undersökningar eller om barnet av någon anledning har dålig ork, skral viktuppgång eller något annat som verkar konstigt, så kan man göra en ultraljudsundersökning av hjärtat för att utesluta medfödda hjärtfel. Vid dessa undersökningar är det vanligt att man hittar små ”skönhetsfel” på hjärtat, t ex ett litet hål mellan höger och vänster kammare, som är betydelselösa för barnets hälsa. Det är OVANLIGT att man hittar okända hjärtfel hos friska barn.
Men om blåsljudet är kvar och hjärtat friskt, vad är det doktorn hör i stetoskopet?
Enkelt uttryckt hör man att blodet flyter i kärlen. Jag brukar likna det vid vattenledningarna i ett hyreshus. Ibland hör man att grannen spolar vatten, även om det inte är något fel på rören.
Så nästa gång doktorn på akuten eller BVC säger att det finns ett blåsljud på hjärtat och att man vill lyssna igen om några veckor- LOVA att inte ligga sömnlösa tills dess.
En fantastisk film som visar hur Jonathan (8 månader) hör sin mammas röst för första gången när hans cochlea-implantat kopplas på.
Cochleaimplantat är ett tekniskt hjälpmedel för döva och gravt hörselskadade som gör det möjligt att höra ljud. Ett implantat opereras in i innerörat. Ljud plockas upp av en ljudprocessor som sitter utanpå örat (som en hörapparat). Den omvandlar ljudet till signaler som via en liten sändarantenn skickas genom huden till själva implantatet, som i sin tur stimulerar hörselnerven. Operationen utförs på barn i Sverige sedan 90-talet och under de senaste åren har barn opererats i allt yngre åldrar eftersom bl.a. svenska studier visat att detta förbättrar barnens språkutveckling.
Minstingen har nu blivit 18 månader. Hon pratar, springer, äter själv med bestick och kan allt möjligt. Många gånger dagligen signalerar hon tydligt att hon är en gruppvarelse; hon vill vara som oss andra. Ändå finns det två saker som väldigt tydligt skiljer henne från resten av familjen: blöjan och nappen.
Igår hade vi en tidig BVC-tid för 18-månaderskontroll med vaccination och glömde, hemska tanke, nappen hemma! Jag funderade på vilka jourbutiker som fanns i närheten, men tvingades pga tidsbrist resignera inför det faktum att vi skulle behöva klara detta utan hennes käraste ägodel. Hela sommaren har hennes mest använda ord varit”tette”, hennes eget ord för napp, som hon sagt minst 50 gånger per dag.
Till min stora förvåning klarade vi dock både BVC-besök och middagssovande utan att hon varken sa ”tette” eller verkade sakna den överhuvudtaget. Framåt eftermiddagen fick hon en kort stund något deprimerat i blicken, men när det var dags att sova för natten så frågade hon inte efter den, trots att hon vet precis i vilket skåp den förvaras. Och nu har ännu en dag och en nattning förflutit utan napp.
Jag undrar vem som var mest beroende av nappen: vi föräldrar, eller hon själv?
Om ni tillbringar dagarna med att leta efter bortkastade nappar och går upp flera gånger varje natt för att krypa runt under spjälsängen och leta efter den: prova att sluta! Det kanske blir lättare både för er och för barnet än vad ni någonsin kunde föreställa er.
Socialdemokraterna i Stockholms län vill inrätta jourläkarbilar som ska bemannas av barnläkare. Dessa ska fara runt i nattens mörker för att ta hand om ”lättakuta” fall.
Det är ingen genomtänkt idé.
Jag förstår att man som blivande förälder blir orolig när man läser i tidningen om bristen på förlossningsplatser. Ibland träffar jag familjer som råkat ut för just detta; att hänvisas till ett annat sjukhus.
Trots alla skriverier är de ganska få. De flesta brukar ha lätt att förstå varför de behöver åka någon annanstans.
Vi vill erbjuda alla föräldrar en säker och bra vård. Vård där vi har tid för patienterna och deras frågor. Tid att stötta och övervaka under förlossningen, hjälpa till med amningen, visa hur man byter första blöjan. Om vi hänvisar någon till ett annat sjukhus, inom eller utom länet, så beror det på att vi vill att alla ska få en så bra start som möjligt för den nya familjemedlemmen.
Allt blir inte alltid som man tänkt sig när man föder barn. Eller snarare, det är väldigt sällan något överhuvudtaget blir som man tänkt sig när man föder barn. Men det blir oftast väldigt bra ändå.
När jag var yngre läste jag Hemmingways bok ”Den gamle och havet”. Nuförtiden, när 41 just passerats präglas mitt liv mer av ”Den unge och Havet”. Vi har farit till västkusten, och barnen vill bada mest hela tiden.
Västkusten är en härlig tillvaro där främsta hotet mot hälsan nog är en överdos av jordgubbar….. Vi smäller i oss gubbar varenda dag! Kan det bli för mycket? Men bortom jordgubbarna finns även havet, och hälsofaran maneterna.
Vi står och spanar nedanför klipporna.
-Där är en! skriker någon.
-Nu är den borta! hojtar en annan.
-Nej, nu kommer det fler!
Maneterna anfaller. Det är som en star wars film.
Jag är inte uppvuxen på västkusten och vet därför inte riktigt om man ska ta maneterna på allvar (?). Men det ska man, det lärde jag mig igår. Jag dök från en brygga, och rammade en manet, en sådan som bränns. Och han brände till. Det bränner rätt friskt, och det bränner länge. Släkten kom med förslag, xylocain, cortisonsalva, antihistaminika, salubrin, egna kurer.
Men jag bet ihop och idag känns det bättre. Ja, tills jag för andra gången i mitt liv dök in i en ny manet….
Imorgon far vi till Småland. Där finns insjöar, där finns sötvatten. Men där finns också gäddor med vass tänder, och mygg. Låter som att jag nog ändå får nytta av de mediciner maneterna prånglade på mig….
-Det är framförallt på morgonen han är snuvig. Vi har tagit bort alla blommor och katten har vi inte kvar, berättar Ottos mamma.
Jag tänker inombords på de ganska otäcka bilder man ibland ser av kvalster. Uppförstorade är de som riktiga monster. Både Otto och hans mamma som sitter mitt emot mig hade nog blivit rädda om de visste….
Och det spelar liten roll för kvalstren om man håller ordning på sängen eller ej.
-Har ni det fuktigt inomhus, bildas det fukt på insidan av fönstren?, undrar jag.
-Jo, kanske, men jag vädrar sängkläderna regelbundet, säger mamma.
-Tyvärr hjälper det inte mot kvalster, berättar jag. Kvalster kan överleva svår kyla i flera timmar och istället behöver man tvätta sängkläderna. Dessutom finns kvalsterskydd.
***
Att vara barnläkare är att jobba både med det stora och med det lilla.
Jonas Ludvigsson
Örebro
Bästa Anna-Karin, Tack för ditt brev. Jag hoppas du har överseende med att du har fått vänta på svar från mig. Jag får väldigt många brev. Min ambition är att alla som skriver till mig ska få ett svar, därför kan svarsbreven dröja ibland.
Vad gäller din frågeställning om utlämnande av licensläkemedel är regeringen medveten om den problematik som du tar upp. Regeringen har därför nyligen gett Läkemedelsverket i uppdrag att se över frågan och föreslå en ordning som gör att patienten kan hämta ut licensläkemedel på valfritt öppenvårdsapotek. Jag tolkar även din andra fråga som att detta rör licensläkemedel och att det är därför du ringer in recept. Angående detta ingår det i Läkemedelsverkets uppdrag att analysera vilket elektroniskt systemstöd som krävs vid en ny ordning med licensläkemedel.
En majoritet av recepten är ju idag annars så kallade e-recept, där dessa överförs i elektronisk krypterad form till en databas, där receptet kan hämtas av öppenvårdsapoteket i samband med expedieringen.
Jag hoppas att ovanstående rader är svar på dina frågor. Tack än en gång för att du tog dig tid att skriva till mig.
Stockholm i juni 2010
Med varma hälsningar
Göran Hägglund
Ja, nu har jag alltså kontaktat Regeringen och det verkar som de gör något i frågan i alla fall. Vi håller tummarna att resultat kommer både patienter och läkare till nytta.
Jag har blivit intervjuad i Vi föräldrars nya specialtidning ”Mat och hälsa” som nu finns i butik sedan några dagar. Det var favoritämnet ”BLW” eller ”äta-självmetoden” det handlade om denna gång.
Det är skönt att se Livsmedelsverkets nutritionist uttala sig så här positivt om metoden i artikeln:
Det som är tilltalande är att det lekfullt och att barnet har möjlighet att fortsätta styra över hur mycket det äter. Dessutom blir introduktionen av annan mat än bröstmjölk eller modersmjölksersättning på det här sättet troligen ganska långsam, vilket är bra.
Någon gång under läkarutbildningen, kanske redan på första kliniska placeringen, fick man lära sig att vissa människor anser sig vara ”lågtempare”. Med det avses att de säger sig ha en lägre kroppstemperatur än de flesta andra när de är friska. När de sedan söker läkare på grund av feber, så bläddrar doktorn ofta i pappren och säger ”Nä, 37.2 är inte feber”. ”Jo, för mig”, svarar patienten. Och redan där läggs grunden till ett läkarbesök som uppfattas som misslyckat av patienten, och onödigt av doktorn.
Ända fram till igår har jag tyvärr tillhört den stora skara läkare i Sverige som lite raljerande pratat om ”lågtempare” som om vore de…ja… kanske inte inbillningssjuka, så åtminstone dåligt insatta i hur kroppen fungerar.
Tack och lov är det dock aldrig för sent att lära sig något nytt och ändra ståndpunkt.
Som vanligt har patienten alltså rätt ända tills motsatsen är bevisad. Säger patienten att han är ”lågtempare” och att han nu har feber, trots att termometern bara visar 37.4, så kan det faktiskt vara så.
Läs nya inlägg...
Senaste kommentarer