Rädda liv eller hålla budget?

Besparingar. Smaka på ordet. Som anställd i den offentliga sjukvården går det sällan många veckor utan att man hör det ordet i något sammanhang. Alltid ska det sparas. Pengarna räcker inte.

Råkar man dessutom bo i ett landsting där en majoritet av medborgarna röstat på politiker som gått till val på att sänka skatten så blir det lätt så. I och för sig är jag nog orättvis nu. Jag läste någonstans att den offentliga sjukvården får mer och mer pengar för varje år som går. Men sjukvården utvecklas hela tiden. Vi hittar på nya metoder och behandlingar som gör att fler överlever längre och kan konsumera ännu mera sjukvård.

Nyligen fanns två artiklar om barnhjärtcentrum i min dagstidning. Den här och den här.

Hjärtsjuka barn. Pengarna räcker inte till våra hjärtsjuka barn. En enhet som enligt Socialstyrelsen håller erkänt god kvalitet och opererar barn från halva landet (bland annat Stockholm). Det måste vara svårt att veta vad man ska spara på här. Ska man säga nej till att operera de allra, allra sjukaste, som kanske ändå inte överlever men där vården kan förväntas bli jättedyr? Jag vill se den politiker som vågar sätta sig ner och säga till föräldrar: ”Vi hade kanske kunnat rädda ditt barn, men vi kommer inte att försöka.”

Det är svårt att fatta beslut om besparingar. Övergripande budgetbeslut fattas oftast av politiker med begränsad insikt i sjukvården. Och de är just övergripande. Sedan trillar besluten nedåt i systemet och ofta sker besparingarna helt enkelt enligt osthyvelspricipen. Vi hyvlar lite över allt så alla får det lite sämre men ingen jättedåligt. För ingen vågar ta de tuffa besluten. Politikerna saknar kunskapen och läkarna saknar viljan. (För naturligtvis är just mina patienter de viktigaste. Det ingår i min roll som läkare att tycka det och vilja att de ska få så optimal behandling som möjligt.)

Rubriken ovan är tillspetsad, jag vet det. Men till syvende och sist så är det där vi hamnar. Att inte våga ta i besluten är nog det allra sämsta vi kan göra. Besparingar enligt osthyvelsprincipen leder till en riskerad patientsäkerhet och i förlängningen risk för skada och död. Jag har ingen lösning på problemet. Ingen lösning alls. Men jag börjar komma till insikt om att det finns ett problem. Och det är möjligen ett litet steg på vägen.