Medberoende föräldrar- om att sluta med napp

Minstingen har nu blivit 18 månader. Hon pratar, springer, äter själv med bestick och kan allt möjligt. Många gånger dagligen signalerar hon tydligt att hon är en gruppvarelse; hon vill vara som oss andra. Ändå finns det två saker som väldigt tydligt skiljer henne från resten av familjen: blöjan och nappen.

Igår hade vi en tidig BVC-tid för 18-månaderskontroll med vaccination och glömde, hemska tanke, nappen hemma! Jag funderade på vilka jourbutiker som fanns i närheten, men tvingades pga tidsbrist resignera inför det faktum att vi skulle behöva klara detta utan hennes käraste ägodel. Hela sommaren har hennes mest använda ord varit”tette”, hennes eget ord för napp, som hon sagt minst 50 gånger per dag.

Till min stora förvåning klarade vi dock både BVC-besök och middagssovande utan att hon varken sa ”tette” eller verkade sakna den överhuvudtaget. Framåt eftermiddagen fick hon en kort stund något deprimerat i blicken, men när det var dags att sova för natten så frågade hon inte efter den, trots att hon vet precis i vilket skåp den förvaras. Och nu har ännu en dag och en nattning förflutit utan napp.

Jag undrar vem som var mest beroende av nappen: vi föräldrar, eller hon själv?

Om ni tillbringar dagarna med att leta efter bortkastade nappar och går upp flera gånger varje natt för att krypa runt under spjälsängen och leta efter den: prova att sluta! Det kanske blir lättare både för er och för barnet än vad ni någonsin kunde föreställa er.