Någon gång under läkarutbildningen, kanske redan på första kliniska placeringen, fick man lära sig att vissa människor anser sig vara ”lågtempare”. Med det avses att de säger sig ha en lägre kroppstemperatur än de flesta andra när de är friska. När de sedan söker läkare på grund av feber, så bläddrar doktorn ofta i pappren och säger ”Nä, 37.2 är inte feber”. ”Jo, för mig”, svarar patienten. Och redan där läggs grunden till ett läkarbesök som uppfattas som misslyckat av patienten, och onödigt av doktorn.
Ända fram till igår har jag tyvärr tillhört den stora skara läkare i Sverige som lite raljerande pratat om ”lågtempare” som om vore de…ja… kanske inte inbillningssjuka, så åtminstone dåligt insatta i hur kroppen fungerar.
Tack och lov är det dock aldrig för sent att lära sig något nytt och ändra ståndpunkt.
Som vanligt har patienten alltså rätt ända tills motsatsen är bevisad. Säger patienten att han är ”lågtempare” och att han nu har feber, trots att termometern bara visar 37.4, så kan det faktiskt vara så.
hej! har verkligen ingen kommenterat detta? Jag själv ska till läkare nu på onsdag den 7/2 2012 bl.a. just pg av att jag har feber, som jag anser det vara. Redan vid 37,1 känner jag mig hängig och som idag vid 38,7 grader är jag riktigt svag om jag ska ge en beskriving av hur jag känner mig. Jag har 36 – 36,3 grader i kroppstemperatur när jag är ”frisk” Nu efter två lungembolis och j´höger hjärtkammarbelastning ligger jag på 38 grader genomsnitt ett år tillbaka till idag..Hur normalt är det? Vi får se vad ”min läkare” anser vara ”normal temperatur ”? mvh/anette rudmalm