Nästan varje dag på jobbet är jag med på förlossningar som liknar den Katarina Wennstam beskriver i sitt öppna brev till sonen. Långa, komplicerade, som ibland avslutas med sugklocka eller kejsarsnitt, eller där den febriga mamman får antibiotika för att skydda henne och barnet från potentiellt dödliga infektioner. Där gynekologer, barnmorskor, barnläkare, barnsjuksköterskor och narkosläkare gör allt för att utgången för mor och barn ska bli bra.
Precis som Wennstam påpekar är det inte något speciellt medicinskt komplicerat det hela handlar om, utan mest om organisation, hygien, basala kunskaper och resurser. Tyvärr finns inte dessa resurser i alla länder och jag ryser när jag får veta att den graviditetsrelaterade kvinnodödligheten i till exempel Afganistan är mer än 2000 gånger högre än i Sverige.
Tack, Katarina, för att du påminner oss om hur privilegierade vi är. Det tål att tänkas på de dagar man tycker att den svenska sjukvården lämnar en del övrigt att önska. Jag är stolt och glad över att vara kvinna och barnläkare i Sverige!
Läs nya inlägg...
Senaste kommentarer