Jag försöker att inte hamna i konflikt med föräldrar, men häromdagen hände det.
-Jag kräver att min flicka får den här medicinen, sade mamman.
Jag försökte resonera, försökte förklara. Jag förstod att mamman var orolig men det kändes inte bra att skriva ut en medicin jag tyckte var onödig. Mamman var säker på att flickan inte skulle bli frisk utan medicinen, jag nästan säker på att hon skulle bli det utan medicin [och jag erbjöd familjen att komma tillbaka om flickan inte blev bra utan medicin].
Jag kände vibbarna från en gång för fem år sedan när en annan mamma sade:
-Jag kräver ett allergitest.
Då sade jag: -Nej. Ni får inget allergitest nu, detta är inte allergi.
Den gången blev jag anmäld.
Nu fegar jag ur, skriver ut medicinen. Vill inte bli anmäld.
Vem vill hamna i konflikt med en patient, även om man tror att man gör det bästa för patienten och hennes familj?
Jonas Ludvigsson, barnläkare
Läs nya inlägg...
Hård dom från Amatörtyckaren:
Jag tycker att du gjorde fel. Som läkare har du ett enormt ansvar, nästan oförståeligt stort för mig som inte är i samma bransch. Du måste väga in en massa faktorer i dina beslut hela tiden, otroligt svårt att balansera rätt, MEN du måste ändå faktiskt också ”tänka stort”. Visst – ”man vill inte bli anmäld” men jag tror att det är dags att avdramatisera anmälningarna. Har själv blivit anmäld (då jag är vårdgivare men inte läkare) så jag vet hur det känns. Förutom att det är jobbigt rent mentalt så är det ju också jobbigt att sitta och sköta det administrativa som en anmälan innebär i form av journalkopior, skrivelser, skrifliga rapporter osv. Men det får ses som en del av jobbet (tid som du i och för sig hellre skulle lägga på en annan patient som behövde den bättre, men nu är det här ju det system som vi har enats om att det är det bästa i vårt land så då får vi göra det bästa av det också).
Ponera att medicinen t ex var antibiotika. Om du skrev ut det i onödan så blev det fel på fler sätt:
1. du medverkade till risk för ökad antibiotikaresistensutveckling
2. tänk på miljöaspekterna!
(det finns säkert motsvarande nackdelar med andra läkemedel som jag som icke-läkare inte kan namnge)
Men värre är att:
3. du också lät en påstridig förälder styra dig bara för att du kanske var stressad? (det jag menar är att du kanske hade kunnat motivera ditt beslut för mamman om du haft bättre med tid att förklara för henne?)
4. du var inte ”sann mot dig själv” och måste nu bikta dig på bloggen i stället.
Det kommer alltid att finnas en massa patienter som har en massa synpunkter på vad alla vårdgivare gör, om det nu inte GÅR att motivera sitt beslut inför dem, trots att man gjort ett ärligt försök så är det ju faktiskt dem det är fel på! Då behöver man heller inte vara rädd att bli fälld av en anmälan om man bara orkar ta det jobbiga med allt extraarbete som det innebär.
bla bla bla. Uppmuntrande hälsningar från Amatörtyckaren