Nobelpriset på sjukhuset

-Nobelpriset i fysik. Det är vad det här är.

En tonåring ligger framför mig på britsen. Han är femton år och har ont i magen. Stress, tänkte släkten, men tonåringen håller inte med. Nu har han gått ned i vikt, mår illa och har kräkts några gånger på natten.

Vi tog litet blodprover men fick inget napp. Till slut återstod bara gastroskopi. Det är en fiberoptisk undersökning av matstrupen, magsäcken och tunntarmen. Ibland säger vi litet slarvigt ”skopi”.

Nu är det dags. Jag fingrar på gastroskopet. Patienten är nervös där han ligger på britsen.
-Tål du tandläkarbedövning? undrar sköterskan.
När han svarar ja sprutar hon in några rejäla doser lokalbedövning bak i munnen på honom.
-Jag kan inte svälja, hostar han.
-Det känns bara så, säger sköterskan.

Jag visar upp instrumentet som vi använder för att titta ned i ”magsäcken”.
-Med den här slangen tittar vi ned. Den går att böja, och du ser ljuset här framme? Det var för det man fick nobelpriset i fysik i år! ”Fiberoptik”, vi ser allt här framme på skärmen här framme.
-Om du vill kan du titta på skärmen under undersökningen, lägger jag till.
-Nähä, svarar han.

Han får ett munstycke så att han inte ska bita i ”slangen”.
-Gastroskopet kostar lika mycket som en ny Volvo, lägger jag till för att understryka att det är dyra grejor och att han inte bör tugga sönder dem…
-Det känns obehagligt i början, lägger jag till. Men bara andas lugnt och svälj när jag säger svälj!

Det gör han, både andas lugnt och sväljer. Sedan går det på fyra minuter. Efter de minuterna är slangen med fiberoptik, alltså gastroskopet, utdragen.

-Du hade en normal mage och tunntarm, säger jag.
-Hade jag cancer!?, undrar han.
-Nej, svarar jag. Jag såg ingen cancer, inga sår.
-Skönt, säger han, och reser på sig. Men vad kan det vara…?
-Sannolikt har du ont i magen precis som en del människor har ont i huvudet, fastän de inte har hjärntumör, säger jag.
-OK, säger han, verkar rimligt.

Han stiger upp från sängen, tar på sig jackan och vänder sig mot utgången.
-Men det gick ändå rätt snabbt, lägger han till.
-Tack sade jag. Jag försöker alltid att vara snabb.

Jonas Ludvigsson, Barnläkare
Örebro