Så har den antagligen kommit hem till mig. Den nya influensan.
Det hostas, fryses och febras om vartannat sedan nästan en vecka.
Hela hösten har jag tänkt att jag borde skriva ut Tamiflu att ha hemma, i fall att. Men det har inte blivit av. Och nu när vi faktiskt är sjuka, så är det inget jag ångrar.
Jag inser att även jag omedvetet påverkats av den massmediala uppmärksamheten. Att jag nog varit räddare för influensan än jag borde.
Visst är vi sjuka, men absolut inte helt utslagna. Den som är sjukast är minstingen, 9 månader, men hon är inte påverkad i sin andning, febern svarar bra på febernedsättande, och hon äter fortfarande hyfsat. Ungefär som vilken feberinfektion som helst hos ett spädbarn, med andra ord.
Inte ska väl mina barn få sämre vård än alla andra, tänker jag då. Jag ringer Vårdguiden samt en insatt kollega för att kolla om vi verkligen tillämpar dessa rekommendationer i Sverige.
”Nej”, säger de. ”Det är bara riskgrupper och svårt sjuka som ska behandlas. Enbart låg ålder räcker inte. Du får följa andningen och se om hon blir sämre”.
Skönt, tänker jag. Min maggropskänsla var just det. Vi behöver ingen antiviral behandling. Paracetamol, ibuprofen, dryck och vila verkar räcka hemma hos oss, som tur är.
(För er andra, som kanske har oturen att vara sjukare eller tillhör riskgrupp: Ni kan behöva annan hjälp; ring sjukvårdsupplysningen och fråga!)
Däremot kan vi inte vara helt säkra på att det faktiskt är influensan vi har. Så när vi är friska och krya igen, då bär det av till vårdcentralen för vaccination.
Ifall ni undrar hur vanliga olika symtom är vid den nya influensan, så hittade jag denna bild på Smittskyddsinstitutets hemsida:
Senaste kommentarer