Det saknas pengar till att låta läkare forska på betald arbetstid i Sverige.
Försäkringskassan har därför blivit min överlägset bästa forskningsfinansiär. Aldrig får jag så mycket gjort, med så säker inkomst, som när jag är föräldraledig.
Stackars barn, kanske ni tänker, och möjligen har ni rätt. Men i ärlighetens namn så ser jag inte så mycket skillnad mellan att sova i en barnvagn på ett kontor eller på ett café, eller att leka på golvet med favoritleksakerna på ett forskningsmöte i stället för på öppna förskolan.
Häromdagen inträffade dock något som bara inte får hända. Ute i god tid, superskötväskan packad med lunch, haklapp, leksaker, filt, dator och viktiga forskningspapper. Lugn och nöjd svänger jag in i p-garaget på jobbet. Iris, 7 månader, gurglar sött i baksätet. Jag slår igen bildörren för att ta ut vagnen och drabbas av PANIK.
Samtliga dörrar på bilen är låsta. Nycklarna och Iris är kvar på insidan. Det saknas ord för att beskriva känslan som drabbar en när bebisen sitter skrikande, inlåst i en bil som inte går att öppna. Med tårarna sprutandes träffar jag en underbar kollega som lånar mig sin telefon och tröstar mig. 15 minuter och några telefonsamtal senare är extranycklarna på väg.
Då, som genom ett trollslag, så släcks instrumentpanelen och bilen går plötsligt att öppna. Lättnaden går inte att beskriva.
Idag ser jag att jag uppenbarligen är i gott sällskap. Pernilla Wahlgren har drabbats av samma sak denna vecka.
Kanske borde vi kontakta henne och få lite draghjälp vid lanseringen av Lilla barnets fond. Hon har ju en av Sveriges mest välbesökta föräldrabloggar.
Jag tror jag skriver och frågar henne, helt enkelt…
Läs nya inlägg...
Senaste kommentarer