När jag var yngre läste jag Hemmingways bok ”Den gamle och havet”. Nuförtiden, när 41 just passerats präglas mitt liv mer av ”Den unge och Havet”. Vi har farit till västkusten, och barnen vill bada mest hela tiden.
Västkusten är en härlig tillvaro där främsta hotet mot hälsan nog är en överdos av jordgubbar….. Vi smäller i oss gubbar varenda dag! Kan det bli för mycket? Men bortom jordgubbarna finns även havet, och hälsofaran maneterna.
Vi står och spanar nedanför klipporna.
-Där är en! skriker någon.
-Nu är den borta! hojtar en annan.
-Nej, nu kommer det fler!
Maneterna anfaller. Det är som en star wars film.
Jag är inte uppvuxen på västkusten och vet därför inte riktigt om man ska ta maneterna på allvar (?). Men det ska man, det lärde jag mig igår. Jag dök från en brygga, och rammade en manet, en sådan som bränns. Och han brände till. Det bränner rätt friskt, och det bränner länge. Släkten kom med förslag, xylocain, cortisonsalva, antihistaminika, salubrin, egna kurer.
Men jag bet ihop och idag känns det bättre. Ja, tills jag för andra gången i mitt liv dök in i en ny manet….
Imorgon far vi till Småland. Där finns insjöar, där finns sötvatten. Men där finns också gäddor med vass tänder, och mygg. Låter som att jag nog ändå får nytta av de mediciner maneterna prånglade på mig….
Jonas Ludvigsson
Barnläkare, Örebro
Läs nya inlägg...
Senaste kommentarer