Övervikt

Han var 13 år när han kom till mottagningen första gången. Body mass index (BMI) var 33.4 och eftersom barn ska ha lägre BMI än vuxna motsvarade detta betydligt mer i ”vuxen-BMI”. Mellan besök 1 och 2 stabiliserades vikten, jag var optimist. Men sedan kom bakslaget. Jag och överviktssköterskan fann vid tredje besöket på barnkliniken att BMI vänt upp igen. Vi hade ingen misstanke på hetsätning utan trodde snarare att viktuppgången handlade om att pojken inte fick det stöd i hemmet som han behövde. Vi försöker nu få honom att cykla till skolan – det fungerar inte. Vi försöker få familjen att lägga om kosten, men föräldrarna förstår inte varför alla i familjen ”måste drabbas bara för att en person” inte ska gå upp i vikt. Jag har möten med föräldrarna men det leder inte till någon förändring. I skolan slutar pojken att delta i gymnastiken eftersom han inte vill visa sig naken i duschen. En psykolog kopplas in och det leder till en kortvarig viktnedgång (3.9 kg)… Men snart ökar vikten igen, BMI klättrar upp mot 40. Fler möten med föräldrarna…..

Till sist anmäler vi ärendet till socialtjänsten. Rätt eller fel(?), men en alltför uttalad fetma är på sikt livshotande och får man som förälder strunta i sitt barns ohälsa?

Jonas Ludvigsson,

Barnläkare, Örebro

(Detta fall är fingerat, och bygger inte på verkliga händelser).