Nattlig transport

Det ringer 21111 från växeln. Det kan vara vem som helst, och då menar jag i princip vilken distriktsläkare som helst som har en barn-relaterad fråga. Ibland är den en journalist ibland någon hantverkare, men ibland är det mer spännande än så.

-Vi har ett nyfött barn som sjunker i saturation, berättar kollegan på det mindre sjukhuset. Vi lyckas inte få in någon navelkateter.

Klockan är 02.30, och vår nyföddhetsbakjour står upptagen med ett dåligt barn. Det blir min tur att åka istället. Tillsammans med en neonatolog-sjuksköterska skjutsar jag transport-kuvösen ut i hisshallen. Kuvösen är tung, full av sladdar, och slangar. Vi kollar utrustningen, det verkar fungerar.

Ambulansen är stor utanpå men ganska trång inuti. Varje utrymme har sin funktion, här finns strömuttag, klockor, syrgas-uttag och ett par säten. Jag ber att få sitta framåt, eftersom det går fort i kurvorna och jag blev bilsjuk som barn. På motorvägen ser jag broarna reflektera det blå siren-ljuset, ambulans-killarna kör helt klart snabbare än jag brukar göra på samma sträcka. Men så möter vi heller inte så mycket trafik mitt i natten.

Vi hoppar av vid det andra sjukhuset förlossning. Där ligger barnet. Någon hjälper barnet att andas, och man har fått upp syremättnaden i blodet. Narkosläkaren har även fått in katetrar. Min enda insats blir att sy fast dem, och jag gillar att sy, så det är helt OK. Därefter håller jag masken över barnets näsa och mun. Vi kör i ”CPAP-läge”, d.v.s. håller ett visst övertryck mot barnens andningsvägar för att blåsa upp lungorna och förbättra syre-utbytet i lungorna. Barnet är rosigt och fint.

Längst tid tar det att få ordning på alla grejor innan vi åker. Sedan susar vi iväg. När vi är tillbaka på det större sjukhuset känns allt lugnt. En första lung-röntgen är OK. Första blodgasen klart förbättrad. Jag informerar föräldrarna som kommit efter i egen bil, och fyller i nyföddhetsregistret, PNQ. Det ska nog gå bra det här, tänker jag.

Jonas Ludvigsson, Örebro barnklinik

En kommentar till “Nattlig transport”

  1. Estelle Naumburg

    Jonas, hur stort måste sjukhuset vara för att det ska kännas lugnt?

    Barn föds överallt i Sverige, och beredskap för att ta hand om dem på bästa sätt måste finnas överallt! Kompetensen att ta hand om barnen, även då de är svårt sjuka, måste alltid hållas levande. Du kommer att känna dig lugn när du har kompetens! Att reducera denna kompetens till det ”stora sjukhuset” är farligt.

    Här i fjällvärlden, på det lilla sjukhuset, har vi lång och gedigen erfarenhet av att ta hand om nyfödda. Både fullgångna och prematura. Det händer att vi får åka ut på hemförlossningar, dit det kan vara upp till 30 mil. Vi har intuberat i fjällstugor eller på vårdcentraler. Utan god kompetens hos våra neonatologer som åkt ut, hade dessa barn inte klarat sig. Vårt stora sjukhus ligger 40 mil bort, åt andra hållet än många av våra invånare.

    Det är en allmän missuppfattning att det bara är på det stora sjukhuset kompetensen finns. För att ge våra barn en lika god vård som vid det stora sjukhuset har vi alla på vårt lilla sjukhus subspecialiserat oss. Vi får mängden och det stora sammanhanget genom att regelbundet slita på det stora sjukhuset. Vi strävar efter att hålla kompetensen hög och levande.

    Det är ju bara genom att aktivt hålla kompetensen levande, ett ansvar varje barnläkare har, som vi får en likvärdig vård för alla Sveriges barn. Såväl på det lilla som det stora sjukhuset. Det måste kännas lugnt och tryggt även på det lilla sjukhuset.

    Välkommen att testa lill-sjukhuset Östersund, Jonas!