Det finns ett problem med att vara barnläkare på semester i fjällen. Det är att man förväntas ingripa om det händer något. Förvisso har jag gått kurser i akut omhändertagande av barn, och till och med arbetat på en ortopedakutmottagning. Det var dock 10 år sedan. Då brukade jag ha läkarrock, joursökaren i fickan, telefonnumret till narkosläkare och bakjour nära. Ändå tyckte jag att det var obehagligt när små söta barn kom in skrikandes med ben eller armar krokiga av svåra frakturer.
Idag arbetar jag med nyfödda och tycker det är helt OK när en 1.5-kilos inte andas vid födseln. Jag vet precis vad jag ska göra och min egen puls stiger knappt.
I backen däremot, blir jag som bambi på hal is när jag försöker hjälpa stora barn som tappar andan och tillfälligt ser helt utslagna ut när de vurpat ordentligt. Stressen, tunnelseendet och fumligheten kryper sig på. Och hur sjutton hittar man pulsen under alla skidkläder, hjälmar och skydd?
Oftast går det dock bra; barn är förvånansvärt tåliga. Och i de fall jag behövt assistans har det visat sig att pistörerna är väldigt duktiga på akut omhändertagande efter skidolyckor.
Jag håller tummarna för att ni alla ska hålla er friska och krya under sportlovet!
Läs också vad jag tidigare skrivit om köldeffekt och hjälm vid pulkåkning, samt Jonas berättelse om en pojke som råkade ut för en skidolycka.
Läs nya inlägg...
Senaste kommentarer