I Sverige finns det minst 11 olika märken av gåstolar att köpa. Det måste betyda att det finns en marknad för dessa produkter.
Och visst, jag har själv sittandes bredvid en frustrerad bebis som gnäller på golvet tänkt att en gåstol skulle vara lösningen. Då skulle barnet kunna ta sig runt på egen hand; nöjd och glad över att kunna upptäcka världen.
Men varför har jag då avstått?
Jo, därför att gåstolar är förenade med risker. Den amerikanska barnläkarföreningen American Academy of Pediatrics bannlyser gåstolar sedan många år och har nyligen uppdaterat sina riktlinjer på nätet.
Ett barn i gåstol tar sig fram snabbt. Även om en vuxen är i närheten så är olyckan lätt framme. De kan rulla ned för trappan, dra ned bordsduken och få den varma tekoppen över sig, ta tag i strykjärnssladden eller råka ut för något annat som ett barn i samma ålder, som förflyttar sig för egen maskin, aldrig skulle lyckas med. Och dessutom börjar gåstolsbarnen ofta gå senare. De som kallar gåstolen för lära-gåstol har fel!
Så vad kan man göra i stället?
Jag tycker att barn mår bäst och utvecklas snabbast av att få möjlighet att leka fritt på golvet. Att byta ut leksakerna då och då, och att låta dem vara nära föräldrarna minskar frustrationen.
Och blir de osedvanligt gnälliga, så kan det bero på nåt annat än brist på stimulans. Då kan det vara något av det gamla vanliga som gör sig gällande, dvs trötthet, hunger, blöja eller närhetsbehov.
Så när det blir dags att skriva önskelistan till mor- och farföräldrarna till jul: önska er något annat än en gåstol!
En annan vanlig pryl i barnhemmet är hoppgungan som man nog kan avråda ifrån av medicinska skäl. Den sjukgymnast som jag brukar jobba med har starka åsikter om hoppgungor.
Jättekul för alla (också för barnet!) men barnet jobbar liksom mer med tårna än med foten när det studsar i gungan, med risk för att fotlederna/hälsenorna blir strama/korta. Summa: tågång.