Den svenska modellen. LAGOM pappaledig

(Observera att nedanstående inlägg inte har något med debatten om kvotering av föräldraledighet eller andra politiska frågor att göra. Det är bara en enkel reflektion över en reaktion jag sett och hört otaliga gånger i barnsjukvården.)

Utan närmare undersökning av statistiken gissar jag att svenska män toppar världsligan i föräldraledighet.

Trots det är Men var är mamma då? en vanlig fråga i svensk sjukvård.

Inte till pappan på 10-månaderskontrollen eller vid 18-månadersvaccinationen. Nä, det anses politiskt korrekt att mamman börjar arbeta så snart det obligatoriska amningshalvåret är avslutat*.

Det är i stället papporna som vågar sig iväg till 2-månaderskontrollen eller som söker ensamma på akuten med ett högfebrilt spädbarn som får stå till svars. Som om de inte vore kapabla. Som om de inte vore riktigt lika mycket förälder som mammorna.

Pappaledighet är bra.

Men bara om den sker i lagom mängd vid rätt tidpunkt? Kanske är vi inte så långt från Anna Anka som vi trodde?

*för er som undrar: det går utmärkt att pumpa ut bröstmjölk på arbetet och ta hem i kylväska om man vill fortsätta förse sitt barn med världens bästa mat trots att man kanske börjar arbeta tidigare