Bagarns barn

Så här låter det ofta i telefonen hemma hos mig när mina vänner ringer: ”När jag ändå har dig på tråden, är det verkligen normalt att han rosslar så när han sover?” eller ”Hon har 39 graders feber sedan igår- ska jag ta henne till doktorn?”

Med lugn och trygg stämma glider jag omedelbart in i mitt professionella jag och lyckas helt skärma av mina egna barns skrikande. Just då ligger hela mitt fokus på den så viktiga lilla personen på andra sidan. Det älskade barnet till någon av mina älskade vänner.

Jag fortsätter samtalet: ”Äter han fortfarande bra?” ”Är han glad och ger god kontakt när han är vaken?” ”Kissar och bajsar hon som vanligt?” I bakgrunden hörs makens suckande och mina egna barns skrik, som snart omvandlas till rena vrål. Efter ytterligare ett par minuters telefonrådgivning kan jag oftast komma till ett beslut som känns bra både för mig och min vän- ”Åk till doktorn om du fortfarande är orolig” eller  ”Ge honom lite näsdroppar” eller ”Prova med ett stolpiller Alvedon och se om hon blir intresserad av mat när febern går ned”.

Nästan alltid avslutar mina vänner samtalet med att säga: ”ÅH, vad skönt för dig som är barnläkare. DU behöver ju inte vara orolig när dina barn är sjuka! ”

Ibland orkar jag säga emot, ibland inte. Men sanningen är att INGEN är så orolig som vi barnläkare. Jag själv drabbas av en stark, fysisk obehagskänsla så fort mina barn får det minsta lilla skrubbsår. Vadmusklerna fryser till is och det ilar i benen när  dottern skär sig på ett papper. Akuten nästa när febern stiger och barnet lite feberhett flämtar i sängen. Tanken att just mitt barn drabbats av lunginflammation med aggressiva, resistena bakterier ligger nära till hands. Och jag är inte ensam. Ibland när vi har tid att samtala lite kollegor emellan, över lunchmackan, så biktar vi oss för varandra. Så här kan det låta: ”Jag åkte 30 mil i vinternatten till länssjukhuset när minstingen fick feber på skidresan. Det kunde ju ha varit hjärnhinneinflammation” eller ”Nu har dottern gått på utredning hela hösten för att jag tycker att längdkurvan ser onormal ut”.

Jag funderar på vad detta beror på. Som professionella är vi effektiva beslutsmaskiner som objektivt granskar tecken och symtom på sjukdom. Som föräldrar är vi barnläkare hopplösa på att skilja sjukt från friskt; allvar från banalitet. Lösningen hemma hos mig har blivit att avhålla mig från egenbehandling av barnen och att skicka ingenjörsmaken till en hederlig husläkare med barnen när de är sjuka. Då får de lite vettig, vanlig vård som alla andra. Som man säger: Bagarns barn…