När doktorn kommer ikläm.

I tidningen står det inte sällan om sjukvårdens misstag, om patienter som kommer ikläm. Som varandes läkare kan jag bara beklaga detta. Jag vill att alla ska få rätt vård i rätt tid. En del patienter tar upp sitt missnöje med sin läkare, andra tar upp det med läkarens chef, eller med hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd eller patientnämnden och ytterligare en kategori går till media.

Det är bra att media finns.
Media kan slå larm när fel begåtts. Media kan sätta press på makthavare, och på de som håller i pengarna när resurserna inte räcker. Media kan upplysa allmänheten om att det finns ett behov av högkvalitativ sjukvård.

De sista åren har gränserna mellan media och den privata internet-sfären suddats ut. Människor skriver på facebook för sina vänner, de skriver för världen på debattforum och på bloggar. Inte sällan skriver de om sina sjukdomar och besvär, och ibland även om sin relation till vården. Det är en  relation som kan vara färgad av positiva eller negativa erfarenheter.

Det är inte meningen att man som läkare ska bli glad av allt man läser. Patienter och deras anhöriga måste få rikta kritik mot vården, men problemet är när kritiken blir till personangrepp eftersom tystnadsplikten förbjuder mig att besvara kritiken. Jag får som läkare aldrig skriva ”men hallå, det du skriver bygger på ett missförstånd!”, eller ”det var inte så jag sa”, eller ”men vi har ju tagit det prov du kräver”, eller ”vi har ju erbjudit dig en second opinion”.

Relationen läkare-patient bör inte präglas av överhöghet och underkastelse, den ska inte karakteriseras av monolog och envägskommunikation. Jag hoppas att relationen med mina patienter präglas av ömsesidigt förtroende, respekt och dialog. För det känns hårt när patienter baktalar sin läkare, kallar dem idiot, och skriver ned dem i skiten. Utan att han eller hon har en chans att försvara sig. Det är inte ett samhälle jag vill ha.

Jonas Ludvigsson
Barnläkare, Örebro